LÄGG AV.

Ibland blir jag så himla irriterad. Jag har gått på högskola i tre år, universitet i ett år efter det och haft sammanlagt 18 månaders praktik inom olika sorters sjukvårdsinstanser, och arbetat enbart med att hjälpa och behandla sjuka människor med alla möjliga medicinska fysiska problem i ÅTTA ÅR. 
 
Jag kan otroligt mycket om medicinska fakta. Jag har kunskap, erfarenhet, utbildning. Jag vet dessutom vilka regler som satts upp av Socialstyrelsen om vem som får ge vilka råd till folk, och vad de ska ge fan i att säga. 
 
Utanför den lagstadgade sjukvården får man inte ge råd som rör potentiellt livsfarliga symtom. Det är skäl för anmälning enligt Socialstyrelsen.
 
Ett exempel: "Du borde sluta äta gluten, för det skulle bota epilepsin. Jo, det är sant. Gluten gör att hjärnan blir inflammerad och att kroppen får för högt Ph-värde"
 
FAN HELLER! Snälla säg att du skämtar?
 
Eller jag menar, okej, jag ska genast sluta med medicinen och sluta äta spaghetti. Wohoo, riskfritt liv! Dags att simma ensam på riktigt djupt vatten, ta MC-körkort, skaffa dykcertifikat, lära mig att hoppa fallskärm.

KRY tagning 2.

Återigen, KRY-appen. Jag sviker min primärvård, men jag bryr mig inte! Har ringt vårdcentralen två dagar i rad ang. receptförnyelse av mina antidepressiva tabletter (som man får otroligt jobbiga biverkningar av om man missar att ta någon, eller gör ett uppehåll). Det händer ingenting, inget recept. Jag har inga tabletter kvar. 
 
KRY lät mig välja en samtalstid när som helst inom 30min från att jag loggade in, eller så långt som fyra timmar framåt. Direktkontakt med läkare via facetime. Mkt trevlig kille från Motala, han hade läst igenom min anamnes två år tillbaka i tiden, hade en ganska klar bild av hur epilepsin satte igång och hur jag mått sedan dess.
 
Och jag fick min receptförnyelse! Poff. TACK KRY!
 
 

Den ödesdigra dagen:/

 
Titta vad jag hittade. En bild från dagen då jag blev epileptiker^^ Good times:/ Detta var ganska tidigt på morgonen, jag mådde vansinnigt illa men det kom och gick i vågor. Så länge jag låg blickstilla på soffan var det okej, men jag kunde för mitt liv inte ställa mig upp. 
 
Hade redan svimmat (?) på toaletten nån gång fram på småtimmarna (3, 4?) och det var synnerligen otäckt, men svimmat hade jag redan gjort flera gånger förut i livet, så tänkte ärligt talat inte så mycket på det. Kröp tillbaka till soffan, slängde upp fötterna på ryggstödet och försökte somna om... trots att kallsvetten inte ville sluta rinna:/
 
Efter några timmar var jag ändå tvungen att ta mig upp, och M tvingade J att följa med o hämta mig. Han ville inte (trodde nog inte att jag mådde så himla dåligt), men efter 10 minuter i bilen mådde jag så illa att jag tydligen ropade ”stanna, stanna, stanna NU jag måste kräkas” och så försökte jag knäppa upp bältet, men hann fanimej inte. 
 
Krampade i bilen. Blev utsläpad på asfalten. Vaknade upp och blev livrädd, grät hysteriskt, ylade. Ambulansen kom, jag kände hur allting rullade igång i kroppen igen, bad dem att ge mig Stesolid, inte flytta mig, ge mig Stesolid, snälla... men de ville inte. ”Det här kommer att gå jättebra”. 
 
Krampade igen på båren i ambulansen. Vaknade och mådde fortfarande jätteilla, kallsvettig, livrädd. SÅ GROGGY! Och rätt förbannad, faktiskt.  
 
Så genomled jag en hel dag på akuten med sjukt lågt blodtryck och en hjärna som drog ner mig i djupsömn varje gång jag blundade. Blev inlagd på 58:an, neurologen, eftersom jag hade haft ”medvetandesänkning”, trolig svimning. 
 
TJATADE till mig ett EEG, och motvilligt (tyket) gick de med på att göra det. Kvinnan nere på KlinFys var väldigt tydlig med att onödiga EEG görs alldeles för ofta på ”unga kvinnor”... och sedan minns jag inget mer förrän jag vaknade. Hade somnat igen. Och då plötsligt var hon såååå trevlig och omtänksam.
 
Jag visste att hon hade sett någonting. 
 
Allt var på väg att gå rakt åt helvete. Vid värsta möjliga tillfälle. 
Visa fler inlägg