Den ödesdigra dagen:/

 
Titta vad jag hittade. En bild från dagen då jag blev epileptiker^^ Good times:/ Detta var ganska tidigt på morgonen, jag mådde vansinnigt illa men det kom och gick i vågor. Så länge jag låg blickstilla på soffan var det okej, men jag kunde för mitt liv inte ställa mig upp. 
 
Hade redan svimmat (?) på toaletten nån gång fram på småtimmarna (3, 4?) och det var synnerligen otäckt, men svimmat hade jag redan gjort flera gånger förut i livet, så tänkte ärligt talat inte så mycket på det. Kröp tillbaka till soffan, slängde upp fötterna på ryggstödet och försökte somna om... trots att kallsvetten inte ville sluta rinna:/
 
Efter några timmar var jag ändå tvungen att ta mig upp, och M tvingade J att följa med o hämta mig. Han ville inte (trodde nog inte att jag mådde så himla dåligt), men efter 10 minuter i bilen mådde jag så illa att jag tydligen ropade ”stanna, stanna, stanna NU jag måste kräkas” och så försökte jag knäppa upp bältet, men hann fanimej inte. 
 
Krampade i bilen. Blev utsläpad på asfalten. Vaknade upp och blev livrädd, grät hysteriskt, ylade. Ambulansen kom, jag kände hur allting rullade igång i kroppen igen, bad dem att ge mig Stesolid, inte flytta mig, ge mig Stesolid, snälla... men de ville inte. ”Det här kommer att gå jättebra”. 
 
Krampade igen på båren i ambulansen. Vaknade och mådde fortfarande jätteilla, kallsvettig, livrädd. SÅ GROGGY! Och rätt förbannad, faktiskt.  
 
Så genomled jag en hel dag på akuten med sjukt lågt blodtryck och en hjärna som drog ner mig i djupsömn varje gång jag blundade. Blev inlagd på 58:an, neurologen, eftersom jag hade haft ”medvetandesänkning”, trolig svimning. 
 
TJATADE till mig ett EEG, och motvilligt (tyket) gick de med på att göra det. Kvinnan nere på KlinFys var väldigt tydlig med att onödiga EEG görs alldeles för ofta på ”unga kvinnor”... och sedan minns jag inget mer förrän jag vaknade. Hade somnat igen. Och då plötsligt var hon såååå trevlig och omtänksam.
 
Jag visste att hon hade sett någonting. 
 
Allt var på väg att gå rakt åt helvete. Vid värsta möjliga tillfälle. 

Pendeltåg in Roma... 2014.

 
 
Notera frånvaron av roliga halsband och snyggfrisyr. Samt biceps och delts. Augusti år 2014 var galet nog bara 8 månader innan jag flyttade ut ur huset, fick epilepsi och var halvvägs genom min specialistutbildning på Linnéuniversitetet. 
 
Är det konstigt att jag fick panikångest tycker ni?^^ (Egentligen är det väl konstigare att jag inte började joddla dygnet runt och blev inlåst in på psyket).

Plötsligt...

... igår blev jag plötsligt supernervös och illamående. Vi satt och åt mysig lunch på muséet, tittandes ut på regnvädret, när det sög till i maggropen och jag bara: "Nu måste jag gå hem. Någonting kommer att hända!".
 
min hjärna behöver alltså fortfarande det där serotoninet. 
 
Men ändå. Det var ett bra försök! Över två månader fungerade jag på egen hand och höll mig lugn. Men nu, när det faktiskt finns en del saker att bekymra sig över (jobbsituationen), då ballar kroppen ur igen. 
 
Hej doshöjning! Kommer att gå upp till 50mg igen. Inget snack om saken. 
 
 
Visa fler inlägg