Paniiiiik.

Jag har haft mer eller mindre panik på jobbet de senaste tre veckorna. Först fattade jag inte varför jag kände mig så konstig, för det var väldigt länge sedan jag hade ångest, men förra veckan började jag må illa medan jag bytte om, tog på mig namnskylten och gick upp för trapporna till våning 5. Var dessutom hungrig hela tiden, ännu hungrigare än vanligt, magen kändes som ett tomt hål. 
 
Jag har fått helt olika uppdrag varje dag eftersom jag behöver förbereda mig inför sommaren, när det inte blir lika mycket struktur och jag måste jobba vissa kvällar/helger. Då är man nästan ingen personal och vad som helst kan hända. 
 
Men kroppen verkar inte gilla det. Iallafall inte dagligen. Imorgonbitti tänker jag ta en Sobril innan jag cyklar iväg, för då bromsas all ångest innan den hinner komma igång, och då tvingar man hjärnan att inse att det inte händer något "farligt". 
 
Hoppas att det ska funka. Vill helst inte bli knäpp igen^^

Jobb-jobbigt.

Idag hade jag ett förbenat jobbigt första ingrepp. Var tvungen att koncentrera mig så intensivt att jag inte blinkade en enda gång på tre timmar (!). Jag lovar, precis så kändes det. Kontaktlinserna blev helt uttorkade, och började prompt kännas som sandpapper. 
 
Men nu är jag hemma. Jätteskönt, bortsett från att det är 28 grader varmt i lägenheten. 

Swooosh natti.

Jaha, då har man svimmat på jobbet för fjärde gången. Eller femte? Jag har tappat räkningen. Men nån sorts framsteg nu iallafall, för det hände när vi var färdiga:D Så det påverkade ingenting, förutom min nivå av pinsamhetskänsla. SÅ PINSAMT. Piiiiiinsamt. 
 
Operationssjuksköterskan ska inte svimma vid åsynen av blod. Oavsett blodmängd. Man ska vara stadig som en klippa! (Får jobba på det). 
 
Imorron ska det tydligen bli 29 grader varmt, så jag får nog satsa på morgonträning om jag inte vill få värmeslag, kräkas och typ svimma även på fritiden:D Nej, svimma gör man bara på jobbet. Nån ordning får det vara.  
Visa fler inlägg