Ett mer verkligt spöke:)

Det är intressant att bli äldre, och inse hur man förändras i sitt tankesätt. Framförallt hur man tänker tillbaka på sitt liv och funderar på olika vägval som man kunde gjort. Inte på ett ångerfullt sätt, utan mer objektivt. 

Det är inte förrän ganska nyligen som mitt nya liv har börjat kännas lika verkligt som mitt förra. Inte via återfödsel typ buddhism:D Men drömkänslan har funnits hos mig förjäkla länge. Lägenheten, John... och jobbet.

Ni vet... "Hur hamnade jag här??"

Och vet ni vad som har bidragit till totalförvirringen? (Detta insåg jag bara härom veckan...) jo, att jag fortfarande använder samma kläder som förr, Jag har känt mig som gamla Cecilia och sett ut som gamla Cecilia och varit gamla Cecilia i alla speglar och skyltfönster... men den personen finns ju inte längre. Inte på samma sätt. 

Så nu vet ni det. Om man fattar ett enormt livsbeslut och ändrar på precis allting så kan det ta ÅRATAL att landa.
(null)

Åtgärd 1: Förändra håret hela tiden.
Åtgärd 2: Rensa ur garderoben i lagom takt.
Åtgärd 3: Titta dig själv ordentligt i spegeln varje dag.

(null)

iPad

Helt ställd, paff och tokförvånad över att jag fick en iPad i julklapp. 

En iPad!!!!!

(PS. Snabb fundering: Vart kommer uttrycket "paff" ifrån tror ni? Okänt syskon till Piff & Puff?)

Varit på barnkalas idag. Barn/familjekalas, precis lagom balans mellan små och stora människor:) Och maten..! *dregel* Dock lite farlig ordning på det ätbara. Vi kom dit jättehungriga, och konfronteras då med hallonmousse-sylt-prinsesstårta. Åh. Hela själen ville mosa ner sig i tårtan och drunkna i rosa fluff. 

Men! Normal bit tårta, lite kaffe, och sedan hyfsat lugn i väntan på "Grillbrickor"  från delikatess-kallskänka. Massor av frukt! Och kex! Och potatisgratäng^^ 

Bedårande litet hus, förresten. Mitt på landet<3

(null)

Sthlm på gång.

Om en vecka kommer jag precis ha kommit hem från Stockholm. Ska gå en endagskurs i att baka (Småkakor, så lär bli en hel del mördeg = min värsta fiende i köket!) och så hoppas jag på både fika med K som nu har bebis ombord (wohoo!!) och så vill jag besöka Fotografiska muséet. 

Känns jättekonstigt att åka själv. Och så känns det lika konstigt att jag tycker att det är konstigt. 

Varför gör man aldrig såna saker på egen hand? Visserligen är människan i grunden ett flockdjur, men det blir kanske ännu svårare att känna en inre självständig trygghet nu när vi hela tiden har alla vi känner närvarande i mobilen?
Visa fler inlägg