Retrospektiv.

Retrospektiv betyder tillbakablick, och ofta nån sorts utvärdering. 
 
(Inte att förväxla med rektoskopi, där man på kirurgavdelning får en plastgrej med LED-belysning uppstoppad i ändan:D)
 
Nu är det fyra år sedan jag bytte liv. Det är den enda beskrivningen som känns tillräckligt tydlig och beskrivande, iallafall såhär långt. FYRA ÅR! Var tog tiden vägen??
 
Jag traskar numera runt i livet som en 35-åring i trasiga jeans, hipsterjackor, ständigt skiftande hårfärg, kilklackar, oversized jättetröjor och bara är. Är någon som har landat, delvis, i det nya. Men gode värld vilken tid det tar!
 
Vad känns då konstigast? Jo, allra konstigast är att J flashar förbi i hjärnan varje dag. Flera gånger. Tro mig, 14 år av totalt fokus på någon annans behov och en ständigt pågående framtidsplanering försvinner inte i första taget.
 
Därefter på konstiglistan kommer nog alla försvunna traditioner. Allt som var inrutat, alla födelsedagar och nyårsmiddagar och semesterveckor på Öland. Julhelger, kräftskivor, Göteborgsvarvet, årsdagar (och bröllopsdagar!), favoritmat, husfixande... till och med den årliga mossrivningen som jag AVSKYDDE. Allt det där fattas fortfarande.
 
Och sedan... människorna. Vännerna och bekanta. Den förlängda familjen, som blivit riktiga familjen. Alla minnen man pratade om med dem. Fjorton år bygger upp en ofantlig minnesbank. 
 
Att bo ensam är, tro det eller ej, ovant även nu. Utan Kisen hade det inte gått, men hans konstanta jamande och buffande ger automatisk hemtrevnad. Han sover hos mig varje natt, den lilla myspuffen. Dock inte särskilt liten, veterinären vägde honom härom veckan och vågen visade strax över 5kg:D
 
Men det som är allra konstigast är även det som är allra finast: Att leva i en relation där det inte har förekommit ett enda ord av kritik. Och inte en minut av likgiltighet. Där samtalen om världsliga saker fortfarande är så engagerande att man missar bussen, maten hinner kallna, skratten avlöser varandra. Där man åker på weekendresor, semester i länder som man längtat efter i åratal, tappar upp bad åt varann, tänder ljus, håller handen. 
 
Men som sagt. Konstigt känns det. Jag har slutat att grubbla över varför, och bestämt mig för att det får kännas hur som helst. Efter alla de där åren av att försöka utstråla neutrala, lättsamma vibbar välkomnar jag det här.  
 
Och allt som har dykt upp i mitt liv, helt oväntat:
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
Visa fler inlägg