ceciliaxo.blogg.se

Hade en horribel dag på jobbet igår. Det var rörigt, ingenting fungerade som det skulle, ingen av kirurgerna ville egentligen stå på sal och operera, så de var griniga... och det sista ingreppet var totalt okänt för mig. Övrig personal på sal var helt oerfarna av att överhuvudtaget jobba på vårt sjukhus så de var till noll hjälp. Det tog typ två timmar att göra ALLTING hela dagen, saker som i normala fall på sig höjd tar 45 minuter... och jag fick inte äta lunch förrän 13.30 pga brist på resurser. Var skitsur, frustrerad och nervös samtidigt, känslor som i normala fall åtminstone bara dyker upp en i taget^^

 

När jag kom ner i omklädningsrummet var jag gråtfärdig. Fick en kram av en jättefin kollega, och då började tårarna rinna. Lite stillsamt iofs, men ändå. Totalt känslomässigt utmattad. Väl hemma somnade jag redan klockan 21 och sov i mer än ELVA TIMMAR. Nästan 12 (!!!).

 

Idag har jag hängt med T i några timmar, och bland annat letat efter en liten fluffig katt som tydligen rymt från en lägenhet här i centrum. Varit borta i mer än en vecka:/ Vet inte vem jag tycker mest synd om, katten eller familjen:( Men vi hittad den inte. Hittelönen var 5000kr första dagarna, sedan höjdes den till 10.000kr!!!!!!!! Men jag sa till T att vi absolut inte skulle acceptera mer pengar än de ursprungliga 5000 om vi lyckades hitta den stackars pälsbollen. För så gör man inte. Iallafall inte om man är empatisk och har folkvett^^ Eller vad tycker ni? Det vetetusan om jag ens hade klarat av att "begära" de där 5000kr. Känns jättelöjligt. Att rädda livet på ett djur borde man inte göra av monetära skäl.