Akut och planerat.

Just nu går jag nästan uteslutande "akutlag" på jobbet. Det är både roligt och jobbigt, och det ingrepp som oftast kommer plötsligt är kejsarsnitten. 
 
Jag fattar inte hur folk klarar av att jobba som barnmorskor. Eller gynkirurger. Kan ni komma på någonting överhuvudtaget som är viktigare än att en barnafödsel går bra? För det kan inte jag. 
 
Anspänningen är enorm innan alla är redo och det är dags för "kniv i". Det är dessutom olika stämning varje gång, något som ingen kan vara riktigt förberedd på. Vissa mammor är jätteledsna, andra exalterade, vissa rädda, andra dödströtta efter utdragen förlossning, och så har vi de som verkar helt ointresserade. Det sista är kanske en stressreaktion, men svår att hantera. 
 
Och så snittar man. Det går fort fort fort och det måste vara precis rätt grejer hela tiden. Det blöder och sprutar fostervatten överallt, ibland flera liter. Man vidgar snittet med ren handkraft, livmodern kan krångla till det genom att vrida på sig, spricka lite grann, krympa för snabbt eller för långsamt... och så ska bebisen ut. FORT FORT FORT. 
 
Jag blir helt överväldigad av den enorma betydelsen av ingreppet när det gäller kejsarsnitt. Överväldigad och såpass känslomässigt engagerad att jag känner mig som en urvriden disktrasa efteråt. Brukar faktiskt ofta somna på fikarasten.