ceciliaxo.blogg.se

Nostalgitripp. Men ingen positiv. Surprise surprise^^

 

2009. Näst sista året av sjuksköterskeutbildningen. LCHF, tvångs-konditionsträning sådär 6 timmar per vecka bl.a löpning (minst 14km). Jag vet inte om det var då jag borde ha fattat någonting, eller om det fortfarande var var en okej situation. Men jag tror inte det, inte egentligen. Vid ett tillfälle var jag otroligt sjuk i en virusinfektion som satt sig långt nere i bronkerna, jag steg upp varje morgon och hostade så hårt framför vasken i köket att jag fick hålla i mig i diskbänken, det jag fick upp var blodblandat mörkgrönt. Fullständigt vidrigt och smärtsamt. 

 

Reaktionen jag fick på det var "Det låter jätteäckligt" och "Borde inte hostmedicinen hjälpa?". 

 

Jag missade en hel veckas praktik och var jätteledsen för det. Kreativ lösning: Ett förslag att offra en helg för att jobba in det, så någon annan kunde åka till Malmö och supa skallen av sig... och ytterligare en helg så det kunde bli egentid för nån annan i Karlskrona. 

 

I allmänhet, förutom det, blev jag retad för att min löpträning gick så långsamt framåt. Det drogs fortfarande tjockisskämt när jag vågade mig på en chipspåse. När vi tog cykelturer så hamnade jag alltid minst 100 meter efter pga skitdålig cykel, utan att någon annan saktade ner. Varje gång vi gick på restaurang reste sig någon annan före mig, tog på sig jackan och gick bort till ytterdörren innan jag ens fattat att det hela var slut. När vi besökte min mamma satt någon annan i soffan med hörlurar på framför laptopen eftersom vi andra pratade och skrattade för mycket (!).

En gång ute på landet låste någon annan ute mig från huset i flera minuter mitt i beckmörkret för att jävlas med min mörkerrädsla. Jag började gråta. Det skrattades. 

 

Jag borde ha fattat. ÅH VAD JAG BORDE HA FATTAT.