Magkänslan.
Nu, i denna stund, är det exakt 2,5 år sedan jag fattade beslutet att bryta mig loss i jakten på något annorlunda. Något MER. Det kändes som att jag hela tiden försökte vara duktig, trots att det egentligen står ganska långt ner på min prioriteringslista:
1. Vara glad och våga skratta högt!
2. Ogenerat vara öppen med mina känslor
3. Att visa alla jag tycker om hur viktiga de är, och att jag aldrig vill vara utan dem
4. Vara fysiskt aktiv på mina egna villkor
5. Arbeta och fungera bra i olika typer av arbetsgrupper
6. Äta gott, sova gott
7. Trivas med mig själv i mitt eget hem
8. Planera och genomföra drömresor
9. Solsken och promenader
10. Fluffkaffe...
11. Jamie Fraser^^
12. Bla bla
13......
......
......
.......
.........
....................
67. Och att vara "duktig".
Jag hade grubblat så himla mycket så himla länge, jag hade gråtit för mig själv, tjatat och pratat, känt mig innerligt ensam och tråkig.
Jag var alltid orolig inför fester där det skulle drickas alkohol, något som kvarstår än idag. Jag mår fysiskt illa när jag känner lukten av alkohol på någons andedräkt. Hela min varelse reagerar med adrenalinpåslag, jag blir arg och nervös... rädd, till och med. Eftersom jag återupplever alla gånger som jag oroat mig, svalt förtreten över pinsamheterna. Låtsats att det inte behövts några "förlåt"... SÅ JOBBIGT.
Men ändå. Hjärnan är fortfarande kvar där, på sätt och vis. Känslan i maggropen som säger att jag inte är tillräckligt duktig.
DRA DIT PEPPARN VÄXER.
2014, oktober. 56 kilo hungrig Cecilia som bara ville ut ur huset. "Some things are not what they claim to be."
